Överlevnad

Det är lite knepigt det där med hur man ska mäta sin förmåga att överleva... Räknas det som förmågan att hålla sig borta från faror? Att förebygga dem? Att alltid vara redo och utrustad för dem? Eller kanske om att oförberedd kunna hantera en plötslig fara/försämring av läget? Eller kanske lite av varje...? Igår så fick jag anledning att fundera över detta. Jag kom till Cadiz runt tio på kvällen, fick reda på att jag hade bokat vandrarhem (ja, jag Couchsurfar, men inte VARJE natt, två nätter på vandrarhem får man godkänt för, dessutom träffar man kul folk där med) en dag senare än min ankomst - smärre miss, så att klockan halvelva i en ny stad får jag reda på att jag får klara mig på egen hand fram till morgonen. Vad finns det för alternativ? Tågstationen stänger klockan tolv och att leta efter ett annat vandrarhem med lediga platser den tiden på kvällen är... ...svårt. Efter att den värsta chocken lagt sig (jag kände aldrig att min sista stund var kommen, men lite jobbigt kändes det) beslutade jag mig iallafall för att lämna in min packning och de flesta av mina värdesaker på vandrarhemmet ifråga, sedan spelade det ingen roll om någon på gatan ville ha ens grejer längre... man kunde alltså traska runt med en påse kläder som huvudkudde och några euros för mindre inköp samt körkortet om identifiering/legetimering blev nödvändig... Charmigt var det att finna en trappuppgång till ett hus med lite fattigare hyresgäster där man hade en egen liten sovalkov längst upp på vindsvåningen, benen fick trängas lite med ett par cyclar, men bortsett från att jag vaknade ett par gånger för att vända mig om så sov jag gott i åtminstone sex timmar tror jag, visst jag fuskade med att hälla i mig ett par snapsar innan läggdags, men ändå, jag kände mig som en Zombie när jag vaknade, men efter att ha vaskat ansiktet på tågstationen kände jag mig ganska "fit for fight" igen.

Men... ...vad funderade jag när jag låg däruppe på vinden och försökte vrida varje lem så perfekt att inga ben eller nervknutor skavde mot stengolvet? Ja, det var ju enkelt för mig eftersom jag faktiskt visste att jag skulle kunna duscha av mig dagen efter och dessutom ha en säng som väntade på mig, jag hade pengar att både köpa sängfösare och frukost för, jag hade kunnat lämpa av mitt bagage på ett säkert ställe och dessutom så var kyla inga större problem. Jag hade förutsättningarna på min sida helt enkelt, hur hade jag hanterat en situation där jag inte hade pengar eller tvättmöjlighet och bagageinlämning inom gångavstånd, om jag dessutom hade stukat en arm eller haft svår tandvärk eller? Jag vet inte... men vad jag är nästan säker på är att man är rustad att klara av betydligt värre saker än man tror, det handlar i första hand om inställning om man ska klara sig, självömkan är nästan lika med att svälja en cyanidampull i det läget, man tänker sämre, går osäkrare, får mjölksyra i armarna. Om man tillverkar en "nödask" för överlevnad i skog och mark så ska man bland annat stoppa ner lite godis i den - inte för att höja blodsockernivån utan för att kunna ta en "timeout" när man inser att läget dramatiskt har försämrats, på samma sätt är det en bra idé att göra liknande i en stad, själv tog jag en hamburgare och en jordgubbsmilkshake. Under denna stund funderade jag på att ta ett regionaltåg till en mindre ort där det kanske var säkrare att sova. Det var inte detta som jag slutligen gjorde, även om det troligen hade funkat det med... men det viktigaste var att jag blev lite positivare av varm mat, att hjärnan började väga möjligheter istället för faror.

Jag åkte till Spanien bl.a. för att träna mig på att överleva, jag har just klarat av en tenta i detta ämne, måhända inte med MVG, men jag vill - med utgång från att jag faktiskt ordnade upp en situation utan att vare sig göra åtlöje av mig själv eller ligga och gråta hela natten eller liknande - ge mig själv... ...hmmm... jag är en hård lärare... G- .

Nu är det hög tid att se sig om i Cádiz!