Gnnnhhhhhh!!!

Just nu är det mycket lösa trådar... inför resan... saker som utan tvekan kommer att hinnas med, men som man ändå vill ha klara så fort som möjligt så att man kan koncentrera sig på det roliga sedan. Löpningen fortskrider, utan direkt synbara resultat ännu så länge, tyvärr finns det ingen funktion för att koppla upp min träningsklocka till blogger för att på så sätt ge er läsare möjligheten att kolla av mina framsteg, å andra sidan... intresseklubben antecknar liksom... spanskan likaså, framstegen tas i myrsteg, men det händer väl grejer, inget stort och speciellt har dock hänt ännu, har beställt lite campingutrustning deluxe från lite webbsidor, ska testa grejorna när jag fått allt och det har blivit lite kallt, då kan jag återkomma med en recension av dem också, annars är det bara att springa som gäller - bokstavligt och bildligt talat.

Tillbaka igen

Nu var tillabaka i Sverige igen. Efter att ha sovit sammanlagt kanske fyra timmar på flygplats och flygplan känner jag mig seg - väldigt seg. Desssutom har jag varit ute och sprungit en vända idag. Det är ju nu som fas två i min reseblogg börjar. Medan jag lärde mig en del (förhoppningsvis) om resande och mig själv på resande fot så är det nu dags att under tre månader förbereda inför den stora resan - den till Sydamerika, som också blir del tre i denna blogg, vad som händer sedan vet jag inte...

Så att för att se det hela lite positivt så vet jag att jag visst klarar oförutsedda situationer, jag kan säkert bli bättre på dem, men jag vet att jag tar tag i dem, om jag måste och tror att jag kan. Jag vet att psyket - åtminstone för mig är det viktigaste av allt, att med självförtroende ta tag i saker, att inte låta oro, tvivel eller negativa tankar om mig själv förstöra saker. Vad måste jag då göra?

En av anledningarna till att mitt dåliga självförtroende slog till i Spanien vid ett par tillfällen berodde ju på att jag kuggade uppkörningen ett par dagar innan avresa. Även om jag försökte vara på bra humör när jag åkte så gnagde det i mig. Det är lätt att säga att man ska glömma saker, att det inte är så farligt, att man ska gå vidare... men i verkligheten - särskilt för mig är det faktiskt svårt, jag vill känna att jag kan prestera, det sitter djupt i mig, visa att jag kan själv. Ett par års terapi skulle kanske kunna jobba bort det där, men det har jag inte riktigt tid med just nu... Så hur ser jag till att kunna kliva av planet i Buenos Aires med rak rygg och ett stolt leende på läpparna? Innan Spanien gav jag mig faan på att försöka klara något som jag visste att jag inte hade direkt anlag för (motorcykel), innan nästa resa ser jag istället till att odla det jag vet att jag är bra på! Kort och gott, skriva, prata och sjunga, men det måste gå på spanska - alltså blir det mycket näsan framför en bok, spanska måste prioriteras hårt nu. Dessutom som jag nämnt innan så måste språket flyta bra för att slippa den där ensamheten som annars kan dra ner humöret ordentligt när man är på resande fot. Samma sak gäller den fysiska träningen, att strunta i träning för att man tycker synd om sig själv duger inte, träning ger energi och glädje - tur att min gamla tränings-GPS gick sönder så jag fick köpa en ny, den nya har alla möjligheter att göra underverk med min träning. Sist men inte minst, alla andra förberedelser, att knyta ihop säcken här hemma i Sverige, vaccinationer, försäkringar, addressändringar och lite annat smått och gott, egentligen inte så mycket kvar att göra, men ATT göra det fast det är tråkigt och säkert förvirrande. Jag har gott om tid, men jag börjar i full skala redan imorgon!

Men nu blir det inte mycket mer ikväll, jag längtar efter att få ligga i en riktigt skön säng så att det nästan värker i kroppen!

Sista dagen

eller kanske ska man säga som... om mindre än 24 timmar är jag hemma i Sverige igen, detta trots att jag fortfarande skulle kunna hinna ner till stranden och pressa lite solbränna om jag ville, men jag har ingen lust, sitta på flygplatsen och plugga spanska känns mer lockande just nu, jag har redan ställt in mig på kreativitetsläge och är därför mest intresserad för hur välpreparerad jag kommer att vara när jag lyfter mot BA den 1'a februari än annat. Min vistelse i Spanien har varit ganska... i ärlighetens namn hade jag förväntat mig att lära mig mer spanska än jag gjort, men det är väl så... de människor man möter på gatan kanske inte är intresserade av ett spontant samtal, särskilt inte med en som de när de talar med måste reducera talhastigheten med 80%, det ger kanske inte så mycket, de som kunnat engelska har insisterat på att vi ska hålla oss till det och min språkövning har alltså begränsats till ett par värdar som bara kunnat tala spanska och där kommunikation varit helt nödvändig samt ett par "språkutbyten" där man tränat sig själv på spanska, medan man i utbyte har tränat en motpart på engelska, kul och givande, men borde har varit ett obligatoriskt inslag under ett par timmar varje dag.

Ja, annars så har det väl varit ganska ok, det faktum att jag hanterat ett par kriser med sovplats med lugn och rationalitet gör att jag på det stora hela känner att jag är mer rustad för världen nu än vad jag var tidigare. Jag har lärt mig lite om mig själv också... hur pass viktigt det är för mig att känna mig... att känslan av ensamhet på en resa är betydligt värre än att vara utan sovplats ett par dagar... hellre dela portuppgång med någon man kan prata med än att ha en hotellsvit för sig själv. Jag föredrar nog t.o.m. en portuppgång för mig själv, hellre ensam ensamhet än ensamhet bland andra. Man har mer sällskap av sig själv i en portuppgång än på ett ställe där man borde vara i sällskap av andra, men inte är det.

Jag har funderat lite ytterligare på varför jag bör åka från Europa till Sydamerika och är nu mer motiverad än tidigare, framtiden... finns där, eller åtminstone kunskap om den.

Nu är det snar hem för ett arbetsmarathon av sällan skådat slag, jag kan garantera att jag kommer vara äckligt diciplinerad, jag känner mig taggad för det!

Uppladdning

Efter en liten promenad i Málaga idag så känner jag mig nu helpeppad, eller åtminstone halvpeppad att åka hem! Det är mycket som ska göras, såpass mycket att det inte kommer att finnas tid till att ha tråkigt! Jag har en lista med saker som behöver göras innan jag åker ner i februari och den listan är redan ganska diger.

Men, ingen anledning till oro eller nedstämdhet, två dagar till att ta igen mig härnere, sedan är det bara tre månader kvar till mitt livs äventyr! Förberedelserna kan bli ganska kul, att se bitarna falla på plats sakta, sakta, att det jag drömt om verkligen realiseras!

Cádiz-Granada-Málaga

Så lite tid, det är otroligt hur man kan ha så lite tid när man har semester, samtidigt som man ju faktiskt har hur mycket tid som helst – samtidigt. Jag vet att jag är ganska duktig på att få tid att rusa iväg utan att något händer.
Det är bra med Sydamerika att jag kommer att ha mycket tid på mig att upptävcka saker i min egen takt. Jag är annars en hejare på att få förmiddagar att bara ”gå”, sitta med en kopp kaffe och… tja, slösurfa… i bästa fall pluggar jag spanska och bloggar också, kanske nu under resan skriver lite förfrågningar och referenser på ”Couchsurfing”. Ett och annat mail, men faktum är att jag annars gör ungefär tvärtemot spanjorerna, jag är slö på förmiddagarna då de är som mest aktiva och sedan aktiv på eftermiddagen när de sover.
I alla fall… om någon frågar mig om alla ”måste se” som man ska avverka i Spanien så kommer jag nog få underkänt på den utfrågningen, troligen har jag sett en del eftersom jag knallat runt en del planlöst, men om jag nu har sett något som det står om i guideböckerna så har det nog för mig varit vilken fin byggnad som helst, medan jag troligtvis mest kommer komma ihåg hur jag sprang runt i Badajoz och letade efter den där baren eller alla gamla lokvrak som låg utspridda på en övergiven rangerbangård eller kanske… jag har seriöst funderat på om jag har slarvat bort min semester… eller om jag kanske bara upplevt den annorlunda? Ibland beroende på hur man ”ska” uppleva sin semester så akn man ju tänka att man inte gjort ett enda dugg, fast egentligen ska man ju bara njuta och ladda batterierna under semestern, kanske känna sig mer inspirerad när man kommer tillbaka. Och det har ju semestern lyckats med! Dessutom så har jag lärt mig en del, kanske inte så jättemycket spanska om jag ska vara ärlig, det är svårt att säga hur mycket språk man lär sig, det går långsamt ibland och ibland kan man bli dramatiskt mycket bättre på bara en vecka trots att man hållit ett konstant pluggtempo. Fast jag har väl lärt mig en del annat, viktiga saker om mig själv, hur min motivation går upp och ner i olika situationer, hur jag påverkas av rädsla, känsla av ensamhet, mm.
Jag hoppas på att ha mycket kul när jag sticker till ”det nya landet” som Pedro de Valdivia säkert en gång kallade kontinenten, men jag inser att jag kommer att åka på en del nitar också… förhoppningsvis har jag redan lärt mig en del sätt att blocka de smällar som kommer… och att plåstra om min själ när den fått sig en törn, för det handlar ju nästan utesutande om hur man upplever saker. Här i Spanien har jag med handen på hjärtat haft lite ångest över hur långsamt jag lärt m,ig språket, det tycks inte ha blivit mycket lättare med tiden, fortfarande blir jag ofta tvungen att be folk ta om det som de sagt, l-å-n-g-s-a-m-t! Fast egentligen, det jag måste göra är inte att plugga mer – jo det med förstås, men framförallt att ta det lugnt, lära mig att ta en öl på eftermiddagen och lite avslappnat försöka förstå vad som skrivs i en dagstidning på en trevlig uteservering. Jag har nu bara fem dagar på mig till det i Spanien. Just nu ser jag nästan fram lite emot Sverige också och förberedelserna inför Sydamerika, det är så mycket som ska hinnas med, men mest roliga saker! Packning, titta på resmål… mycket av det tråkiga administrativa är gjort, såsom att ordna med godmansskap, hyra ut lägenheten, mm.
Nu ska jag… ner till stan och titta lite, eller kanske ner till tågststionen och titta lite på de där dieselloken…

När jag idag når Malaga så har jag inte haft Internet på några dagar, eller alltså, jag har kunnat kapa ett trådlöst nätverk här och var för att snabbt kolla mailen, kolla tågtider och lite sådant, men tid och plats för publicering har inte funnits där jag hittat en svag signal från ett öppet nätverk mitt i trappan upp till en bank eller 0,5 meter från mjölkdisken i en närbutik eller liknande, det har gått att göra det nödvändigaste för att överleva kort och gott – och vad jag älskar min app ”Wefi” som i påslaget läge automatiskt drar en liten fanfar i fickan så fort den automatiskt hittat ett användbart nätverk!
Hursomhelst, har varit i Granada, mycket turister, mycket god mat och mycket ”Alhambra” och en massa annat fint, personligen så föredrar jag ju annat, som t.ex. de övergivna fabriker, akvedukter, stationer och banvaktarstugor man ser från tågfönstret här och var, de ger åtminstone min fantasi mer bränsle är glassbarer, barnskrik, svindyra biljetter och byggnader man knappt får titta på utan att få en tillsägelse – ok, det där sista stämmer bara i Sverige, här i Spanien är det inte så kinkigt med regler som gäller rökning eller att peta på saker – d.v.s. alla regler som inte hotar den där magiska strömmen av euro från turisters fickor till den spanska statskassan. Jag har bott i Granada hos en Holländsk tjej som jag träffat några gånger tidigare via CS, himla trevlig, här i Granada var hon (och jag under ett par dagar) inneboende hos en spansk kille.
Sedan har jag också spenderat en dag på en hippiestrand i Andalusien, himla grymt ställe, en övergiven liten by vid en strand där ett gäng människor bosatt sig. Det är inte omöjligt att ta sig dit, men lagom svårt vilket gör att stämningen där blir skön, man måste inte vara särskilt inbjuden, men utan riktig ambition tar man sig inte dit, man slipper m.a.o. de allra snorkigaste festprissarna, men man missar aldrig festen! Nu känns i alla fall min kalufs som ett invaxat berberissnår efter att ha sovit utomhus med en påse smutstvätt som huvudkudde i två dagar, medan jag sov bland hippies i någon sorts barack första natten så sov jag andra natten i ett (turist)samhälle ca. en timmes gångväg därifrån eftersom jag skulle ta bussen tillbaka till civilisationen redan 07,20 på morgonen (dagens enda buss). Somnade först på en parkbänk, men vaknade tre timmar senare av att det var skitkallt, skulle gå, mitt i natten, allt var släckt och öde och det var fyra timmar kvar tills bussen skulle gå. Såg fram emot några timmars huttrande medan jag vankade mig fram mellan resultatet av Spaniens ”fantastiska” byggboom, efter en timme såg jag dock min räddning, en dörr till ett trapphus stod öppen och på andra våningen var det några grader varmare än utomhus. Jag tänkte inte på uteliggarfaktorn när jag med ett barns förtjusning flyttade upp alla mina saker till en liten plan yta och somnade som en stock, det jag vet är dock att sovsäck är en underreklamerad uppfinning!

Tempus - överlevnad

Näe, rubriken tempus valde jag inte enkom för att skriva det sista om mina äventyr i Extremadura, tempus är även viktigt i grammatik. Jag är ju i Spanien delvis för att lära mig bättre spanska. En annan viktig överlevnadsfaktor. Den spanska jag har idag klarar jag mig på för att överleva - en semesterresa. Jag kan uttrycka vilja, fråga efter saker och förstå ungefär andemening av skriven spanska - och talad, om personen ifråga inte talar för snabbt. Men jag ska vara i Sydamerika länge, såpass lång tid att jag kommer bli knäpp om jag inte klarar av mer avancerade samtal än om tid, väder, platser och priser. Fysiska behov såsom mat och sömn funkar säkert bra, men det gör det om man anstränger sig lite med kroppsspråk också, men om man inte kan samtala med andra utan enorm ansträngning så börjar man tillslut känna sig väldigt ensam, det har jag delvis känt av här i Spanien vid ett par tillfällen. Det är svårt att förklara hur ensamhet p.g.a. olika språk känns, men ur överlevnadssynpunkt så... är det rätt värdelöst, det finns en anledning till att ensamma människor brukar slarva med både mat, sömn och hygien. Alltså är det bara att jobba på, har väl varit lite halvslarv med spanskan ett par dagar, men idag t.ex. så hade jag språkutbyte med en tjej, vi turades om att prata spanska och engelska. Efter ett par timmar var vi bägge två rätt trötta i huvudet, men trots att det är svårt att i efterhand säga exakt vad nytt man lärt sig så vore det väldigt konstigt om man inte lärt sig något.

I överlevnadsväg så vill jag alltså slå ett slag för språkkunskaper, ensam är stark, men bara om man på något sätt kan förklara för andra hur förträfflig ens ensamhet är - gärna så att de tror på det, annars bör man bli starkare innan man... blir ensam... ...eller något. Dags att plugga glosor tror jag.

Korkek och museum

Hittade visst bara en bild på en korkek.. från farmen, sedan förstås bilder från museet.

Tempus

Jag börjar med lite imperfekt...

Jag tror inte att jag fått med allt om Extremadura ännu. Festen var förstås väldigt trevlig, nästan alla mina köttbullar blev uppätna och sedan stod jag, Quini (min värd i Almendral) och en präst och småpratadse samtidigt som vi tömde glas efter glas... lite seg var jag när jag vaknade tidigt nästa morgon och skulle iväg, men det var ju iallafall kul just då, trots allt kommer jag ju aldrig, aldrig att göra sådana oansvariga dumheter igen - säkert!

Jag lovade ju fler bilder så här kommer det, jag börjar med lite bilder på korkek och annat från Quinis ranch:
Eller... skiter i det nu, bilderna kommer senare - nu har jag ärligt talat roligare för mig än att skriva blogg.

Överlevnad

Det är lite knepigt det där med hur man ska mäta sin förmåga att överleva... Räknas det som förmågan att hålla sig borta från faror? Att förebygga dem? Att alltid vara redo och utrustad för dem? Eller kanske om att oförberedd kunna hantera en plötslig fara/försämring av läget? Eller kanske lite av varje...? Igår så fick jag anledning att fundera över detta. Jag kom till Cadiz runt tio på kvällen, fick reda på att jag hade bokat vandrarhem (ja, jag Couchsurfar, men inte VARJE natt, två nätter på vandrarhem får man godkänt för, dessutom träffar man kul folk där med) en dag senare än min ankomst - smärre miss, så att klockan halvelva i en ny stad får jag reda på att jag får klara mig på egen hand fram till morgonen. Vad finns det för alternativ? Tågstationen stänger klockan tolv och att leta efter ett annat vandrarhem med lediga platser den tiden på kvällen är... ...svårt. Efter att den värsta chocken lagt sig (jag kände aldrig att min sista stund var kommen, men lite jobbigt kändes det) beslutade jag mig iallafall för att lämna in min packning och de flesta av mina värdesaker på vandrarhemmet ifråga, sedan spelade det ingen roll om någon på gatan ville ha ens grejer längre... man kunde alltså traska runt med en påse kläder som huvudkudde och några euros för mindre inköp samt körkortet om identifiering/legetimering blev nödvändig... Charmigt var det att finna en trappuppgång till ett hus med lite fattigare hyresgäster där man hade en egen liten sovalkov längst upp på vindsvåningen, benen fick trängas lite med ett par cyclar, men bortsett från att jag vaknade ett par gånger för att vända mig om så sov jag gott i åtminstone sex timmar tror jag, visst jag fuskade med att hälla i mig ett par snapsar innan läggdags, men ändå, jag kände mig som en Zombie när jag vaknade, men efter att ha vaskat ansiktet på tågstationen kände jag mig ganska "fit for fight" igen.

Men... ...vad funderade jag när jag låg däruppe på vinden och försökte vrida varje lem så perfekt att inga ben eller nervknutor skavde mot stengolvet? Ja, det var ju enkelt för mig eftersom jag faktiskt visste att jag skulle kunna duscha av mig dagen efter och dessutom ha en säng som väntade på mig, jag hade pengar att både köpa sängfösare och frukost för, jag hade kunnat lämpa av mitt bagage på ett säkert ställe och dessutom så var kyla inga större problem. Jag hade förutsättningarna på min sida helt enkelt, hur hade jag hanterat en situation där jag inte hade pengar eller tvättmöjlighet och bagageinlämning inom gångavstånd, om jag dessutom hade stukat en arm eller haft svår tandvärk eller? Jag vet inte... men vad jag är nästan säker på är att man är rustad att klara av betydligt värre saker än man tror, det handlar i första hand om inställning om man ska klara sig, självömkan är nästan lika med att svälja en cyanidampull i det läget, man tänker sämre, går osäkrare, får mjölksyra i armarna. Om man tillverkar en "nödask" för överlevnad i skog och mark så ska man bland annat stoppa ner lite godis i den - inte för att höja blodsockernivån utan för att kunna ta en "timeout" när man inser att läget dramatiskt har försämrats, på samma sätt är det en bra idé att göra liknande i en stad, själv tog jag en hamburgare och en jordgubbsmilkshake. Under denna stund funderade jag på att ta ett regionaltåg till en mindre ort där det kanske var säkrare att sova. Det var inte detta som jag slutligen gjorde, även om det troligen hade funkat det med... men det viktigaste var att jag blev lite positivare av varm mat, att hjärnan började väga möjligheter istället för faror.

Jag åkte till Spanien bl.a. för att träna mig på att överleva, jag har just klarat av en tenta i detta ämne, måhända inte med MVG, men jag vill - med utgång från att jag faktiskt ordnade upp en situation utan att vare sig göra åtlöje av mig själv eller ligga och gråta hela natten eller liknande - ge mig själv... ...hmmm... jag är en hård lärare... G- .

Nu är det hög tid att se sig om i Cádiz!

Extremadura 3

Så lämnade jag Extremadura, efter att ha tittat på kloster ombyggda till vräkiga lyxhotell (med munkarnas kvarlevor fortfarande begravda under altaret i den nya matsalen (!!!). Efter att ha klappat grisar och får och petat loss lite kork från en korkek och lärt mig att barken skördas var 9'e år och att trädet inte alls dör av denna behandling trots att de "nyskalade" träden såg väldigt misshandlade ut. Jag tror inte att jag kom på "den stora hemligheten" varför det var från just Extremadura som alla amerikafarare kom, men det känns ju tryggt att veta det faktum att många av städerna och byarna har namn efter ställen i just Extremadura, med andra ord kommer jag säkert att ta fler öl i "Badajoz" och "Almendral" även om jag aldrig någonsin mer i mitt liv åker till Spanien. Byggnaderna ser dessutom ut på samma sätt, liksom stadsplaneringen, jag kommer m.a.o. aldrig att ha problem att hitta kyrkan på söndagarna, skolan på måndagarna, eller för den delen den mest välbesökta baren på lördagarna!

En av poängerna med att bo hos folk när man är på rymmen är ju att det blir mycket utbyte på olika sätt, museet på övervåningen är ett exempel, men det gäller ju att… kunna bjuda på sig själv för att utbytet ska bli… …en upplevelse för båda parter. Gärna ska det vara något svenskt jag kommer med, mina specialitéer är nog svensk sång och svensk mat förstås… man är väl ingen hejare till kock, men Kroppkakor, Raggmunk och Köttbullar med potatismos är mina paradgrenar och dessa klarar jag av under ganska skilda förutsättningar, det finns ju inte alltid köksredska man är van vid hemifrån, visp, måttsats, rivjärn – till Raggmunken kommer man inte undan utan rivjärn, men annars är det bara att anpassa sig med det som finns potatisskalare brukar finnas, vilket är tur då jag inte är överdrivet snitsig med kniv, men den dagen kommer nog när jag får till att lära mig skala potatis med kniv också. Imorgon blir det Köttbullat med potatismos och gräddsås. Jag får nöja mig med fläskkött, men det går nog bra, likaså är köket lite… som min mormors kök var, grejerna är gamla – precis som allt annat här, men lyckligtvis har jag hittat en stekpanna som inte är täckt av rost, annars klarar man sig ganska bra med en gaffel och en kastrull. Det turliga med Köttbullat med potatismos är att delikatessfaktorn ökar exponentiellt med hur mycket grädde man tillsätter. Sedan får man på de flesta ställen ersätta lingonsylten med körsbärssylt eller i bästa fall (inte söder om Paris) tranbärssylt. Middagen imorgon då alla min värds vänner kommer på knytiskalas blir alldeles säkert en extra krydda till den här smått ofattbara upplevelsen såsom den varit hittills. Nu kommer lite bilder på köket, andra bilder härifrån kommer inom kort.

Extremadura 2

Jag har redan dragit vidare från Badajoz, en liten by en bit bort från denna stad har jag styrt kosan. Jag bor ju hos folk i deras bostäder via Couchsurfing, mycket trevligt i alla lägen, men ibland blir det liksom lite extra om man säger så... Almendral då... liten, trevlig by, sett från utsidan (busshållplatsen), när min värd mötte upp mig vid bussen och vi började gå inåt byn mot hans hem så... blev det genast mer originellt, ärligt talat kändes det som att vandra in i en annan tidsålder, det såg ut precis som i "Zorro" fast med asfalterade vägar som här och var korsade kullerstensvägarna. Där jag nu bor då?

Trevligt, redan när min värd fiskade upp nyckeln så... bara nyckeln till huset hör hemma på ett museum! Sedan huset - fullsmockat med antikviteter som skulle få min bokhylla hemma att skifta färg från brunt till grönt av avund, knappt en enda bok som är från senare än 1900... detta var dock inte allt, på övervåningen har snubben ett museum (byns enda!) och här fanns det mesta som i Sverige kan ses i sterila glasmontrar: bajonetter, kanonkulor, kläder, böcker, verktyg, brev - allt från 1500-1700, ett museum där jag om jag vill vara för mig själv mitt i natten kan tassa upp till, fräsigt! Allt det märkvärdiga med denna stad är svårt att få ned med bara ord, ska ta en liten rundvandring imorgon med kameran så ska vi se om vi inte kan fylla ut då... ska titta på lite korkekar då också. Om jag kommit på vad som fick Cortéz, de Valdivia, de Soto, de Alvarado, m.fl. att fly detta ställe för att söka lyckan i andra länder vet jag inte, men jag ska nog ta reda på det, den här byn förtjänar att upptäckas ett par dagar extra!

Madrid - Badajoz via Spanien

När man är på rymmen (eller när man blott övar som nu). Får man vänja sig vid att åka runt en del, på olika manér, i Spanien nu åker jag med ett Interrailkort (tåg alltså). Idag måste jag säga har varit spektakulärt, nog för att jag ju gillar tåg och landskap, men även den oinvigde hade blivit förbluffad över dagens resa. Det har helt enkelt varit ”Tjuren Ferdinand-landskap” som under flera timmar susat förbi utanför tågfönstret, korkekar, halvtorkade flodbäddar, fårskockar, raviner, berskammar, mesor (nej, inte bord…) samt övergivna hus och t.o.m. gamla övergivna borgar! Ibland har tåget, som hållt en medelhastighet på runt 50 knyck på de slingrande, dåligt underhållna spåren - stannat vid någon minimal by, kvällssolens sken på de vita och rosa fasaderna fick det att tåras i mina ögon, troligtvis på samma sätt som när det tåras i spanjorens ögon när han får se kvällssolen smeka våra faluröda husfasader i Sverige…
Hursomhelst, blir det stavfel här och var så berpor det inte på mig, skenaorna på det tidigare nämnda spåret är inte ihopsvetsade, vilket innebär att det klassiska kadunmk-kadunk-ljudet ackompanjerar den mest natursköna upplevelsen i mitt liv hittills. Tyvärr är sträckan inte heller elektrifierad, så diesellukten som vid påstigning i Madrid var lätt angenäm börjar efter fem timmar bli lite tröttsam. Snart når jag Badajoz i Extremadura, förutom att ta reda på olika hemligheter kring emigrering till Sydamerika så tänkte jag dessutom äta en del, maten där lär vara utsökt, nersköljd med en kall ”San Miguel” förstås…

…en dag senare – publiceringsdag.
Man kan ju fundera ja… man ska ju som sagt ha anledning att dra. Jag tror jag har nämnt ett par, att det helt enkelt är dags, men efter att jag har funderat lite, särskilt kring det här faktumet med att så många spanjorer utvandrade till Sydamerika just härifrån – oavsett skäl så var det ju så att det bytte kontinent. Hur länge jag kommer vara borta i Sydamerika vet jag inte, men det finns ju en viss poäng med att byta kontinent ett litet tag också. Inget ont om Europa va men… det finns en del att säga om det här kontinenten i nuläget… Vi har ett välstånd nästintill icke-jämförbart med något annat ställe i världen, utöver detta så finns det möjligheter för var och en av dess medborgare att uppfylla sina drömmar och leva bra liv, det finns bra infrastruktur, välfungerande samhällen och utbildningsnivån är hög. Men vad gör vi? Vi gnäller att vi har det för dåligt, vill ha mer själva och monterar gladeligen ner både infrastruktur, utbildningsväsende, industrier och sociala skyddsnät för att få ett par extra kronor i plånboken, för att den där nya mobiltelefonen ska bli någon hundring billigare. Sedan när det helt naturligt blir nergång, när arbetslösheten stiger, när tågen blir mer försenade, när antalet hemlösa ökar – då har vi mage att skylla på invandrare och Islam! Vi röstar fram rent främlingsfientliga partier samtidigt som vi plöjer ner miljardbelopp i gränskontroller, militärpoliser och bombhundar. Om vi bara använde en bråkdel av allt vi satsar på att vakter med blodhundar ska patrullera kring Eiffeltornet på att istället ge bistånd och hjälp till den vanliga befolkningen så skulle folk inte längre ha incitament att sälja allt de äger och har för att *kanske* komma till Europa. Men det är ju klart, hur skulle den spanska och italienska grönsaksindustrin samt den svenska bärindustrin klara sig utan illegala immigranter. Om välfungerande länder i Afrika istället skulle exportera billigare grönsaker till Europa än vad vi kan frambringa själva – med eller utan slavarbetare… hur skulle det se ut?
Kort sagt jag är lite less på Europa, i Sydamerika har jag hört att hoppet på nytt börjar spira, efter militärdiktaturer, svält, inbördeskrig och rasism som skulle få Geert Wilders att framstå som… …Mozart… ;) i jämförelse. Man börjar nu bygga, från grunden. Matproduktion, utbildning, husbyggnation. Långt ifrån allt är bra, det är fortfarande fattigt och med hög belastning av korruption, men de ställen jag hoppas få se är jordnära, de mäter fortfarande välstånd i kunskap, framtid, lycka och mat för dagen istället för siffror på en dataskärm. Dit vill jag, men först har jag exakt två veckor kvar i Spanien. Idag ska jag till en liten by som heter Almendral där jag stannar en eller två dagar, eller kanske tre, man kan ju bli förälskad i ställen.
Men några dagar blir det förstås på den spanska solkusten!

Exempel:
Jag tog spanska motsvarigheten till TGV (AVE) mellan Barcelona och Madrid, snabbt och mjukt gick det, 300 knyck utan tillstymmelse till gupp eller liknande, läckert, har säkert kostat skjortan. Tyvärr så verkar inte godstransporterna ha samma prioritet… rangerlok som rostade sönder, räls och banvall som troligtvis sett betydligt bättre dagar. Jag vet inte hur många övergivna fabriker jag såg, men… mönstret… vi bygger fasader av lyx, snabbhet och flärd, men vi satsar knappt en enda zuccini på att ha täckning för hur vi lever. Jag ser det överallt, i Sverige, i Spanien, på jobbet och ärligt talat känns det inte riktigt bekvämt att leva i ett samhälle på dekis, huruvida Sydamerika långsamt är på väg upp eller det är nedgång där med vet jag inte helt säkert, men de frön av hopp som gror där behöver jag få se med egna ögon för att så småningom börja känna hopp för människosläktet igen.

Extremadura

Idag bär det av... som ni vet är det ju inte bara att fly, man måste lära sig att fly också. Provinsen "Extremadura" i Spanien är känd eftersom de flesta spanjorerna som sökte lyckan i Sydamerika kom just därifrån... dit ska jag åka idag för att tillbringa ett par dagar. Vad kan jag lära mig där? Jag vet inte riktigt, men jag är nyfiken på att ta reda på det, vad döljer sig i luften, jorden och vattnet där som gör en kapabel att resa till den nya världen? Många av erövrarna därifrån gjorde saker som innebär att jag lätt skulle spotta på deras gravar om jag fick chansen, men... ja...

Det gäller som sagt att ha lite förberedelser gjorda om man ska rymma, och lite kunskap om vilka egenskaper man har till sitt förfogande. En välfylld kassa, vänlighet (med visst mått av naivitet), lätt att uttrycka sig i skrift, vad kan mer behövas? Det ska jag ta reda på när jag imorgon för första gången i mitt liv möter dagen i denna mytomspunna del av Spanien.