Madrid - Badajoz via Spanien

När man är på rymmen (eller när man blott övar som nu). Får man vänja sig vid att åka runt en del, på olika manér, i Spanien nu åker jag med ett Interrailkort (tåg alltså). Idag måste jag säga har varit spektakulärt, nog för att jag ju gillar tåg och landskap, men även den oinvigde hade blivit förbluffad över dagens resa. Det har helt enkelt varit ”Tjuren Ferdinand-landskap” som under flera timmar susat förbi utanför tågfönstret, korkekar, halvtorkade flodbäddar, fårskockar, raviner, berskammar, mesor (nej, inte bord…) samt övergivna hus och t.o.m. gamla övergivna borgar! Ibland har tåget, som hållt en medelhastighet på runt 50 knyck på de slingrande, dåligt underhållna spåren - stannat vid någon minimal by, kvällssolens sken på de vita och rosa fasaderna fick det att tåras i mina ögon, troligtvis på samma sätt som när det tåras i spanjorens ögon när han får se kvällssolen smeka våra faluröda husfasader i Sverige…
Hursomhelst, blir det stavfel här och var så berpor det inte på mig, skenaorna på det tidigare nämnda spåret är inte ihopsvetsade, vilket innebär att det klassiska kadunmk-kadunk-ljudet ackompanjerar den mest natursköna upplevelsen i mitt liv hittills. Tyvärr är sträckan inte heller elektrifierad, så diesellukten som vid påstigning i Madrid var lätt angenäm börjar efter fem timmar bli lite tröttsam. Snart når jag Badajoz i Extremadura, förutom att ta reda på olika hemligheter kring emigrering till Sydamerika så tänkte jag dessutom äta en del, maten där lär vara utsökt, nersköljd med en kall ”San Miguel” förstås…

…en dag senare – publiceringsdag.
Man kan ju fundera ja… man ska ju som sagt ha anledning att dra. Jag tror jag har nämnt ett par, att det helt enkelt är dags, men efter att jag har funderat lite, särskilt kring det här faktumet med att så många spanjorer utvandrade till Sydamerika just härifrån – oavsett skäl så var det ju så att det bytte kontinent. Hur länge jag kommer vara borta i Sydamerika vet jag inte, men det finns ju en viss poäng med att byta kontinent ett litet tag också. Inget ont om Europa va men… det finns en del att säga om det här kontinenten i nuläget… Vi har ett välstånd nästintill icke-jämförbart med något annat ställe i världen, utöver detta så finns det möjligheter för var och en av dess medborgare att uppfylla sina drömmar och leva bra liv, det finns bra infrastruktur, välfungerande samhällen och utbildningsnivån är hög. Men vad gör vi? Vi gnäller att vi har det för dåligt, vill ha mer själva och monterar gladeligen ner både infrastruktur, utbildningsväsende, industrier och sociala skyddsnät för att få ett par extra kronor i plånboken, för att den där nya mobiltelefonen ska bli någon hundring billigare. Sedan när det helt naturligt blir nergång, när arbetslösheten stiger, när tågen blir mer försenade, när antalet hemlösa ökar – då har vi mage att skylla på invandrare och Islam! Vi röstar fram rent främlingsfientliga partier samtidigt som vi plöjer ner miljardbelopp i gränskontroller, militärpoliser och bombhundar. Om vi bara använde en bråkdel av allt vi satsar på att vakter med blodhundar ska patrullera kring Eiffeltornet på att istället ge bistånd och hjälp till den vanliga befolkningen så skulle folk inte längre ha incitament att sälja allt de äger och har för att *kanske* komma till Europa. Men det är ju klart, hur skulle den spanska och italienska grönsaksindustrin samt den svenska bärindustrin klara sig utan illegala immigranter. Om välfungerande länder i Afrika istället skulle exportera billigare grönsaker till Europa än vad vi kan frambringa själva – med eller utan slavarbetare… hur skulle det se ut?
Kort sagt jag är lite less på Europa, i Sydamerika har jag hört att hoppet på nytt börjar spira, efter militärdiktaturer, svält, inbördeskrig och rasism som skulle få Geert Wilders att framstå som… …Mozart… ;) i jämförelse. Man börjar nu bygga, från grunden. Matproduktion, utbildning, husbyggnation. Långt ifrån allt är bra, det är fortfarande fattigt och med hög belastning av korruption, men de ställen jag hoppas få se är jordnära, de mäter fortfarande välstånd i kunskap, framtid, lycka och mat för dagen istället för siffror på en dataskärm. Dit vill jag, men först har jag exakt två veckor kvar i Spanien. Idag ska jag till en liten by som heter Almendral där jag stannar en eller två dagar, eller kanske tre, man kan ju bli förälskad i ställen.
Men några dagar blir det förstås på den spanska solkusten!

Exempel:
Jag tog spanska motsvarigheten till TGV (AVE) mellan Barcelona och Madrid, snabbt och mjukt gick det, 300 knyck utan tillstymmelse till gupp eller liknande, läckert, har säkert kostat skjortan. Tyvärr så verkar inte godstransporterna ha samma prioritet… rangerlok som rostade sönder, räls och banvall som troligtvis sett betydligt bättre dagar. Jag vet inte hur många övergivna fabriker jag såg, men… mönstret… vi bygger fasader av lyx, snabbhet och flärd, men vi satsar knappt en enda zuccini på att ha täckning för hur vi lever. Jag ser det överallt, i Sverige, i Spanien, på jobbet och ärligt talat känns det inte riktigt bekvämt att leva i ett samhälle på dekis, huruvida Sydamerika långsamt är på väg upp eller det är nedgång där med vet jag inte helt säkert, men de frön av hopp som gror där behöver jag få se med egna ögon för att så småningom börja känna hopp för människosläktet igen.