Beslutet

Schhh! Ni får inte skvallra om detta till min chef... snälla... jag ska nämligen dra.

Idag när jag skuttade upp för en av kullarna i Barcelonas utkanter så kände jag... ja, stegen togs inte lika lätt som för tio år sedan. Hur många till berg kan jag besegra? Hur många mil väg till kommer jag kunna lägga bakom mig? Det enda jag vet är att jag känner plockgångarna i Bro väldigt väl, det är dags att se världen!

Vid trettiofyra års ålder tänker jag sluta jobba för att på obestämd tid kartlägga en av de mest mytomspunna kontinenterna i världen: Sydamerika. Med min sedvanliga naivitet, med en fysik som förhoppningsvis står mig bi ett litet tag till och lite annat som jag tar med mig i bagaget från Sverige tänker jag utforska denna kontinent. Kan även en svensk som jag lära mig tango? Är kvinnorna vackrare? Finns Eldorado? Kan jag provocera ett lamadjur att spotta mig i nyllet? Går det vägar rätt igenom tät regnskog? Går det att simma i Orinocofloden? Kan kokablad bota t.o.m. min höjdskräck? Kan jag överrösta Hugo Chavez? Kommer jag att överleva dagar, kanske veckor av ensamhet på ensliga bergsvägar i Peru?

Den kanske viktigaste frågan som alla ställer sig då och då och som kanske vid starten av ett nytt liv ges högre prioritet är ju förstås: Vem är jag?

Vilka frågor jag kommer att få veta svaret på är ju inte så lätt att svara på, det jag vet är att jag kapat förtöjningslinan och slängt landgången överbord - jag åker. Efter att jag placerat en attrapp på det något nötta sätet i min höglyft så smyger jag ut bakvägen, stannar till, känner friheten och liftar sedan med första bästa plan till Buenos Aires! Men först väntar några till kullar (och kanske en nudiststrand eller två) - oj, ordningen skulle vara omvänd där - så väntar lite mer Spanien på att bli upptäckt, och strejken pågår ju inte idag så vad väntar jag på?